|
Jag föddes liten och blå, precis som en mänska. |
|
Jag skapades av ett team av de främsta |
|
hjärnorna på Hoffman La Roche i Schweiz, |
|
som ville tjäna en slant och gjorde nåt åt det. |
|
Min uppgift den löd: "Du ska få folk att sova. |
|
Om man tar dig ska det kännas som man fått en gåva." |
|
Så dom packade ner mig och alla mina bröder, |
|
och skeppade oss ut till alla som behövde. |
|
Till slut hamnade vi på en hylla på ett sjukhus. |
|
Varningen sade: "Blanda oss och du får ett sjukt rus.", |
|
Men när vi skrevs ut var det till en ensam själ, |
|
som bar på en krossad dröm om att få leva väl |
|
Hon slets ihjäl, kunde knappt försörja sin son. |
|
Fattigdomen var ett faktum som höjde nivån |
|
på den stress och oro, som höll henne vaken. |
|
Hon tiggde till doktorn om han kunde göra nåt åt saken, |
|
och doktorn sade: "Är det svårt, ja då tar du två." |
|
så hamnade jag där stående i hennes badrumsskåp. |
|
Refr.: |
|
Dom kallar mig en sövare, |
|
dom kallar mig bedövare, |
|
dom säljer mig och sväljer mig; |
|
jag är en riktig dödare. |
|
Alla vill ha mig, för jag är så populär. |
|
Ingen är billigare på gatan än roppen är. |
|
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem, |
|
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten. |
|
Men ni vill ha mig, för jag är så populär. |
|
Ingen är billigare på gatan än kroppen är. |
|
Kvinnan hade en son |
|
han var väl sexton; |
|
även han med problem. |
|
Eller så sa rektorn. |
|
Han fick bara skäll; inget vänligt prat. |
|
Han var dum, han var lat, det var ett ständigt tjat. |
|
Och sonen var trött; och önskade helst av allt att fly. |
|
Men rektorn var sträng, och sade han hade fel attityd. |
|
Han fick bottenbetyg, |
|
han var stökig och bråkig, |
|
han rökte i smyg |
|
och han skötte sig dåligt. |
|
Hans kassa självkänsla växte till hat. |
|
Rektorn drog näven i bordet och sade: "Kom ej tillbaks!" |
|
Rektorn ringde hem till hans mamma med detsamma, |
|
och berättade bland annat att han var mäktigt förbannad. |
|
Så mamma behöver nu äta två av mina blå bröder |
|
för att få det att gå över. |
|
Hon står och gråter och blöder |
|
vid badrumsskåpet med rohypnol-lådan i handen. |
|
Hon tappar den på golvet, det var där sonen fann den. |
|
Sonen vaknar tidigt och går in på dasset. |
|
Han hittar mig på golvet och sköljer ner mig med vatten. |
|
Han stapplar in i köket och hittar mammas vodka. |
|
Han dricker allt han orkar, så förbannat korkat. |
|
För jag och spriten blandas i magen som rakt upp i hjärnan; |
|
jag börjar få honom att känna sig svag och avskärmad. |
|
Han tittar sig i spegeln men hans ögon är blanka, |
|
han försöker och fatta men får helt grötiga tankar. |
|
Nu känns det som hatet han bär på kommer explodera. |
|
Han resonerar; allt är bara rektorns fel; |
|
att han är så jävla förbannad, |
|
känner sig helt förtappad. |
|
Han plockar fram en kniv, och han försöker gå men han vacklar. |
|
Han trillar ihop, råkar sticka kniven i magen. |
|
Mamman hör ljudet och springer ut i köket yrvaken. |
|
Hon gallskriker högt nog att höras i Schweiz. |
|
Ironiskt att det krävs så lite att förstöra sig själv. |
|
Refr.: |
|
Dom kallar mig en sövare, |
|
dom kallar mig bedövare, |
|
dom säljer mig och sväljer mig; |
|
jag är en riktig dödare. |
|
Alla vill ha mig, för jag är så populär. |
|
Ingen är billigare på gatan än roppen är. |
|
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem, |
|
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten. |
|
Men ni vill ha mig, för jag är så populär. |
|
Ingen är billigare på gatan än kroppen är. |
|
Så bara glöm dina problem. |
|
Jag gör ditt hjärta till en sten. |
|
Och vill du fly så bara ta, |
|
för jag är billigast i stan, |
|
och jag har flera många namn. |
|
Jag söver ner ert trånga land. |
|
Så blöm bort allting som är bra; |
|
om det är mig som du vill ha. |