作词 : Kristina Lugn
 作曲 : Lisa Nilsson/Mattias Torell
När jag var gift med Herrman
då var det allmänt känt
att jag var en mycket skicklig
hushållsassistent.
Jag bjöd på glada tårtor
på pölsa och på vin
och jag var alltid ensam
och snäll och rar och fin.
Jag kände sorgen växa
i vårt trånga hjärterum
när jag var gift med Herrman
och dog av Valium.
När jag var gift med Herrman
och väldigt trogen mot min man
och ingen var så hemkär
och impotent som han.
Då låg jag i vår Dux-säng
och kände mig dansant.
Jag var en våldsamt vänlig
och barnlös liten tant.
När jag var gift med Herrman
och ville honom väl
och tusen vilda vargar skrek
och jagade min själ.
Och sorgen bara växte
som sorgen alltid gör.
Och tusen vilda hundar sprang
på betongen utanför
vårt farliga och trevliga
och trånga hjärterum
när jag var gift med Herrman
och dog av Valium.
Då hade jag en krukväxt
som inte var normal
den blommade för vildsint
på sin smäckra piedestal.
Då hade jag en fågel
som inte trivdes i sin bur.
Det var ett mycket hungrigt
och elakt litet djur
som hackade och hackade
på min alltför tunna hud
när Herrman hade fastnat
i min förlista bröllopsskrud.
Och mörkren bara växte
som mörkren alltid gör
och tusen svultna hästar grät
i kylan utanför
vårt trivsamma och trevliga
och trånga hjärterum
när jag var gift med Herrman
och dog av Valium.
Jag var en gräsligt hjälpsam
och sällsynt ful mamsell
men jag blev sanslöst vacker
när jag blev kär en kväll.
Det var vid tjugo tiden
när jag svalt min Dormopan.
Då steg det upp ur helvetet
en arg och lycklig fan
som visslade på kyrkogårn
och gjorde mig helt vild
och stjärnorna var tända
och vintern blev så mild.
När jag bars ut ur rummet
som jag aldrig levat i
och släpptes lös på kyrkogårn
och äntligen blev fri
från all min sneda längtan
och mitt pissljumma förstånd
och ingens häst är hungrig
och Herrman har fått stånd.
För mina drömmar växer vilda
i en annan verklighet
och mina burfåglar är skilda
från vår trerumslägenhet.
Och jag går vill i vall
och vid min fotapall
slår glömskan ut sitt blåa hår